Jag får välja att säga farväl till det som inte är kärleksfullt

Jag har använt papper och penna så länge jag kan minnas, för att frige allt det inom mig som plågar mig. Det är otroligt befriande att skriva och är en underskattad metod som verkligen gör underverk. Ibland har jag inte haft någon att prata med och ibland har jag inte velat lasta av mig till någon vän eller partner. När denna tyngd släppts inom mig, känner jag mig lättare och friare. Samtidigt kan jag mer klart se varför jag sitter fast och vad jag kan göra för att gå vidare. För att stärka detta ännu tydligare brukar jag även utföra en brännceremoni som hjälper mig att släppa taget (alltid med kärlek i hjärtat) om det som varit och som orsakat mig smärta. Detta gör jag samtidigt i ett meditativt tillstånd och med hjälp och vägledning från mitt Högre Jag, mina guider och vägledare. Om jag inte lyckats släppa taget om den smärtan kan jag göra om brännceremonin igen vid ett senare tillfälle. Samma metod använder jag när jag vill ha hjälp med att manifestera någonting i mitt liv. Därefter släpper jag alla tankar om hur JAG vill att det ska ske och istället ha tillit till att Universums Hjärta styr mina steg i den riktning där min önskan finns.    

LidandetI denna berättelse syftar jag alltså inte på någon särskild person utan snarare en summering av människors handlingar. För mig handlar det endast om att frigöra den typ av energi som blockerar mitt flöde i livet. Jag känner en stor sorg i mitt hjärta som endast kan upplösas genom att lyftas fram till ytan och genom att ge den ett ansikte. Vi måste alla få lov att prata om det som är tungt, smärtsamt och tråkigt. Det är i dessa situationer som vi har mest att lära. Att ignorera eller blunda för det som orsakar obalans inom oss är inte kärleksfullt. Lika illa är det att förneka hur vi mår innerst inne genom ett påklistrat leende. Livet är inte alltid en dans på rosor och det vet jag att många håller med om. Fri Vilja handlar om gränssättningar, att tala om var respekten brister för att förändringar och läkningsprocesser kan påbörjas. Jag hoppas att min berättelse kan inspirera er att göra era egna personliga avslut och gränssättningar.

Under min livstid har jag haft min beskärda del av missuppfattningar som många gånger haft sin grund i att jag inte blivit accepterad eller förstådd för den jag är. Det är ganska sorgligt att vissa människor tar sig rätten att kritisera eller ifrågasätta min personlighet trots att de inte vet eller känner mig på ett djupare plan. Ingen har tvingat dem att vara min vän och ingen har tvingat dem att lyssna på vad jag har att säga. Men det är ganska märkligt att de ändå tror de vet mycket om mig fast de inte ens har ansträngt sig för att lära känna mig. Till de vill jag säga:

 Vill ni döma mig ska ni först ha vandrat i mina skor under en livstid och därefter kan ni göra som ni vill, men tills dess bör ni fokusera er mer på ert eget liv.

En del människor gör nästan vad som helst för att slippa förändra sig själva. De sitter kvar i sina gamla invanda mönster, umgås med samma typer av människor som de själva och tror att det måste vara det enda rätta eller normala. De skyr oliktänkande som går mot strömmen och som vill utvecklas och växa till unika individer. Bara för att de får uppmärksamhet från deras närmaste, när de sprider sitt skvaller och osanningar, behöver inte innebära att de har rätt i sin tolkning. På grund av deras egna rädslor skapar de utanförskap och insinuationer som givetvis bejakas av deras nära och kära. Jag vill kunna lägga denna typ av energi bakom mig och hoppas på att de en dag vaknar och blir medvetna om vad de skapar och orsakar i andra p.g.a. sitt beteende. Jag hyser inget agg mot dem men jag behöver inte tolerera deras brist på hänsyn och förståelse.

Bemöt mig med kärlek, respekt och värdighet och mitt hjärta kommer att omfamna dig. Omvänt innebär inte att jag ogillar dig men jag kommer att sätta gränser mot ditt beteende.

Jag önskar inte, varken mig själv eller andra, att nuet och framtiden baseras och manifesteras på det som varit. Det är väldigt tråkigt att möta människor som har ett behov av att dissekera allt det som är upplyftande. Det är väldigt trist att möta människor som har ett behov av att sönderanalysera allt det som är glädjefyllt och förvandla det till någonting fult och äckligt. En del människor, dyrkar tyvärr en inre gud som skapar drama, och drar ner alla i sin omgivning bara för att de inte kan älska eller känna glädje i sitt eget hjärta. De är fast i sitt martyrskap och att tycka synd om sig själva. Det är svårt att hjälpa denna typ av människor när de inte vill se sin del i vad de skapar i sitt eget liv. Fokus ligger alltid utanför dem själva och att allting alltid är någon annans fel. Jag accepterar inte längre att dras ner i en nedåtgående negativ spiral bara för att en del människor mår dåligt och inte tar ansvar för sin hälsa och sitt välbefinnande. Jag har ställt upp och hjälpt dem till 100 % men jag tillåter inte att bli utnyttjad och smädad av dem, bakom min rygg, och att de tror de kan komma undan med det. Jag accepterar inte att människor (som arbetar på liknande sätt som jag) fiskar efter information om hur jag arbetar, får information samt hjälp och går härifrån och gör om det till sitt. Samtidigt pratar de illa om mig, bakom min rygg, för att underminera min trovärdighet och kunskap som terapeut.

Jag har alltid försökt att hjälpa och stötta människor som mår dåligt. Detta är något som är väldigt naturligt för mig eftersom jag vet vad lidande innebär. Men jag har också kommit till den punkten i mitt liv att jag inte vill ha en vänskap så länge det passar eller tjänar deras egoistiska syften. Särskilt när jag resten av tiden ignoreras på grund av s.k. tidsbrist eller att jag inte har något värde för övrigt i deras liv. Det är faktiskt inte mitt syfte i livet att lyssna och lösa andras problem på min fritid utan att få någonting tillbaka. Ständigt går jag in i den fällan för att jag så gärna vill hjälpa mina medmänniskor. Jag förväntar mig inte att få betalt men det finns andra sätt att ersätta en tjänst på som genom att t. ex. berätta om min verksamhet eller skriva här på bloggen på vilket sätt de blivit hjälpta. Hur svårt kan det vara egentligen? Men halvhjärtade försök kan jag vara utan och om deras vilja att hjälpa mig inte är med till 100% är det bättre att de låter bli.

Jag är inte den som talar i tid och otid. Har jag något att förmedla så gör jag det. Har jag ingenting vettigt att bidra med, håller jag tyst. Jag delar med mig av min inre rikedom av hela mitt hjärta och det kan aldrig bli fel. Men trots alla goda intentioner kommer det alltid att finnas människor som misstolkar det jag vill säga. Ibland känner jag att en del är så förblindade av sin egen bitterhet, ilska och avundsjuka att de helt enkelt inte tål höra något affirmativt och konstruktivt. Detta måste de genast misstolka och förvränga, bara för att de anser detta vara en illusion hos någon annan. De stör sig på mina insikter och det jag försöker sprida med glädje och kärlek. Varför störs de av detta? Har de inget att vara stolta över i sitt eget liv eller styrs de starkt av Jantelagen? Är det för att de inte kan ”klippa och klistra” och sätta sitt eget namn på det? Har de någon annan tråkig och begränsande undanflykt? Jag tänker inte be om ursäkt eller gömma mig under en sten för att reducera mitt värde på grund av någon annan. De ger sig själva rätten att stänga min inspirationskälla bara för att de själva inte kan öppna dörren till Universums flöde. Jag tänker aldrig skämmas över det liv jag levt, de erfarenheter jag fått och de insikter som kommit till mig. Jag har omvandlat min sorg till glädje, mina misstag till erfarenheter, mina svagheter till styrka. Jag ger av mitt hjärta i hopp om att hjälpa andra på vägen. Jag undrar om de kan säga detsamma? Om de kände till min bakgrund, min livserfarenhet, skulle de uppfyllas av den djupaste respekt och ödmjukhet istället för detta infantila behov av att förlöjliga och förminska mitt värde som människa. Det är inte mitt fel eller mitt ansvar att någon har problem i sitt liv. Om någon anser sig inte förtjäna det bästa, som livet har att erbjuda, har de ingen rätt att önska någon annan detsamma. Jag vill påpeka att förtal och smutskastning bara kommer att drabba dem själva i slutändan och trots deras s.k. andliga medvetenhet har de inte förstått en sån enkel regel som att det de skickar ut får de tillbaka.

Några har kritiserat mig och mina budskap, som de anser vara nedlåtande och som skapat inom dem olustkänslor och att det är något fel på dem som människor. Detta trots att jag utger mig för att vara ljus och kärleksfull. Hur ska jag bemöta dessa påståenden, tycker ni? Ska jag ta ansvar för hur andra tolkar det jag säger eller skriver? På hur många olika sätt kan någonting misstolkas och förvridas till någonting negativt? Är tanken att jag ska bli rädd för att uttrycka mig? Måste det finnas rätt och fel? Är censur lättare att implementera än att de tar sitt ansvar över sina val av att alltid missförstå andra människor, som inte är som de själva, nästan hela tiden? Mitt syfte har alltid varit att ge av det som jag själv saknat.

För mig är andlighet ett sätt att leva, den jag är innerst inne och är för mig inte någon modefluga som går över efter ett par år. Den information som jag sprider är för att väcka er, göra er medvetna, påminna er om var ni eventuellt sitter fast i era beteende- och tankemönster. Lite inspiration på vägen genom livet. Resten är faktiskt upp till var och en och det lägger jag mig aldrig i. Jag har ALDRIG påstått att dessa budskap är några absoluta sanningar. Men en del människor, som tyvärr känner sig små, måste förminska andra ännu mer för att de ska kunna känna sig stora. Orsakerna till deras missnöje är att; de inte tror på informationen, de missförstår budskapen och att de helt enkelt är bittra och avundsjuka. Om jag hade skrivit under, med ett känt namn på några av mina texter, hade de säkert tagit dem till sig som någonting äkta och sanningsfullt och det är ibland den stora skillnaden.

Ingen av oss vet allt. Vi har begränsad kunskap inom många områden och denna begränsade kunskap är sanningen tills någon ny teori tar form och förklarar någonting annat. Något att tänka på kanske… Det märkligaste av allt är att, dessa människor kräver att de ska bemötas med respekt, empati och förståelse när det gäller deras liv och allt det som de gått igenom. Men när de ifrågasätter mina upplevelser, känslor och insikter gör de precis tvärtom. Varför??? Är de på något sätt mycket viktigare än mig? Är deras lidande så mycket mer smärtsamt än mitt?

Vi har olika vägar att gå, min väg är inte samma som din, vi måste tillåta andra att välja sin egen väg genom livet. Jag kommer aldrig att förstå mig på människor, som faktiskt har ett behov av att kontrollera eller stoppa andras personliga utveckling, bara för att de själva valt att stå stilla. Jag antar att ordet ”bromskloss” inte dissekeras eller överanalyseras i detta fall, konstigt nog. Alla våra rädslor och hinder gentemot livet kan upphöra den dagen vi väljer att se dem i vitögat och vad de egentligen står för. Vi måste inte tro på allt, vi ska vara skeptiska till allt. Vi ska samla information och bilda oss en egen åsikt. Ni måste inte tro på det jag förmedlar, det är faktiskt er skyldighet och rättighet som individer. Jag tror inte på allt heller men jag kommer att slåss för att andra ska ha rättighet att få leva det liv som de väljer så länge de inte skadar eller påtvingar sin doktrin på någon annan.

Jag följer mitt hjärta, min övertygelse är min egen och jag har aldrig påstått (återigen) att det är någon absolut sanning. Ju mer information vi får desto fler valmöjligheter får vi. Vi kanske får nya verktyg för att kunna lösa gamla problem. Vi kanske får nya idéer till att förverkliga våra drömmar eller ta oss ur den gamla sörjan vi trampat i länge. Ingen tvingar oss till någonting mer än vi själva, och trivs vi inte med varandra så kan vi faktiskt vända och gå en annan väg. De människor som lever i kärleksenergin förstår mina budskap, de har ett öppet hjärta och inser att jag bara menar väl, ingenting annat. De är tacksamma och glada över de insikter och små påminnelserna genom livet till oss alla, inklusive mig själv. Jag är inte rädd för att uttrycka mig (trots språksvårigheter) och det står jag för. Jag är inte rädd för att säga det som många tänker men kanske inte finner rätt ord att säga det på.

En del människor är övertygade om att konflikter måste skapas för att vi ska växa. För mig, är det samma sak som att säga att vi ständigt måste kriga, för att senare (vid något tillfälle) kunna skapa fred. Eller, varför inte aga barnen för att sen ge dem kärlek. Absurd tanke, eller hur? Jag har mött människor som blivit något av experter genom alla sina konfliktskapanden, där de haft samma diskussion hundratals gånger. De orsakar och skapar konflikter för att sen gotta sig i alla de fina analytiska teorierna de kläckt fram. Samtidigt kan de njuta av att betrakta hur omgivningen hanterar konflikten de skapat. Men det kvittar hur många gånger de än skapar konflikter för att s.k. kunna växa om deras hjärta inte är med. Mentala kickar är vad det blir, en sörja av vältalighet som oftast inte leder till lösningar utan bara skapar fler problem. Detta upplevde jag väldigt starkt, särskilt under min utbildning till Behandlingsassistent, en period av mitt liv som gav upphov till mycket sorg, utanförskap och kamp. Men jag är otroligt tacksam över de erfarenheterna och de djupare inblickarna i hur skadade själar kan behandla både sig själv och andra. Dessa känslomässiga törnar har jag nu läkt och lämnat bakom mig men ibland kommer de små påminnelserna för att testa hur långt jag kommit.

Min dörr kommer alltid att vara öppen för alla de människor som känner att de vill ha en vänskap som bygger på ömsesidig respekt, kärlek, utbyte och empati. Jag vill känna ett flöde mellan oss och att vi kan bygga broar mellan varandra genom våra personliga insikter. Av hela mitt hjärta önskar jag er alla ljus, kärlek och flöde.

Vänligen DELA och gilla sidan så att fler får möjlighet att ta del av dessa inspirerande och informativa artiklar.

© Diana Sjöbeck

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag får välja att säga farväl till det som inte är kärleksfullt

  1. sandy nilsson skriver:

    jag blir djupt berörd och mycket inspirerad tack

    Gilla

  2. Pernilla skriver:

    Tack för dina ord Diana ❤

    Gilla

  3. MiaMaria skriver:

    Tack Diana…….skriver under på varje ord Du skrivit.Skönt att veta men inte är ensam.
    MinMaria

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s