Jag blickar tillbaka på mitt liv och ser hur mycket erfarenheter jag har införskaffat mig. Jag har upplevt livet från den mörka aspekten med psykiskt och fysiskt våld, fattigdom, övergivenhet och känslor av att inte vara älskad, bekräftad och önskvärd. Jag var en belastning, jag var det svarta fåret, den som många såg ner på. Jag har levt nära psykopater, narcissister, missbrukare och upplevt livet såsom det är brukligt bland den typen av människor. När jag var fem år hade jag redan upplevt livet som det tar vanliga människor två livstider. I dagsläget förstår jag till fullo min uppgift och vad mitt ljusarbete går ut på. Jag är stolt över den jag är och vad jag åstadkommit trots den tyngd, tröghet och lidande jag gått igenom. Kanske har denna resa öppnat mina ögon och jag ser klart och tydligt vad som gömmer sig bakom de rosaskimrande slöjorna.
Jag växer och utvecklas hela tiden i den takt som min själ vägleder mig. För mig har det aldrig varit intressant att jämföra mig med någon annan. Andlig utveckling är en personlig resa och ingen har rätt till att bedöma den eller avgöra vilken nivå jag befinner mig på. Det finns mycket i mitt liv jag accepterat utifrån de programmeringar jag lärts att ha. En del har jag tagit mig igenom och en del finns kvar. Det finns några saker som jag nu är beredd att släppa taget om helt och hållet. Detta gör jag för att jag inte längre vill slösa min tid och energi på situationer och relationer som inte är villiga till att kommunicera på ett kärleksfullt sätt. Förmågan av att visa förståelse måste finnas i båda riktningar och det är också något som varit väldigt enkelriktat från min sida sett.
All den negativa särbehandlingen, jag fick under större delen av min ungdom och som vuxen, var en ständig kamp som jag aldrig kunde vinna. Den sorgen som som fick fotfäste i hjärtat från den tiden måste frigöras nu. Diskrimineringen, hatet och den negativa särbehandlingen i skolan och arbetslivet är nu endast ett minne. Nu är tiderna annorlunda och mycket av det jag upplevt är något som en del inte ens kan föreställa sig. Endast människor som varit utsatta för samma sak kan förstå hur det känns.
Om jag indirekt eller direkt har kränkt någon bör den personen tala om det för mig. Jag är ingen tankeläsare och har aldrig varit det, något som jag påtalat hur många gånger som helst. Jag vet att jag aldrig kränkt någon medvetet med intentionen om att såra någon. Däremot har jag speglat tillbaka dåliga beteenden och negativ energi som varit riktade mot mig. Det är en stor skillnad till att påbörja spridning av negativ energi till att sätta en gräns mot den. Jag tror på lagen om konsekvens. Utan konsekvenser lär vi oss ingenting, bara min sanning och åsikt. Om du tror på någonting annat är det din fulla rätt att göra det. Men skulle du trampa över min personliga gräns får du vara beredd att ta den konsekvensen som medföljer. Du lever ditt liv som du vill och jag har rätten till att leva mitt liv som jag vill.
Tomma löften och ord är nu ett minne blott för mig. Jag litar inte på några löften eller förklädda goda intentioner i ord. Om någons handlingar inte överensstämmer med det som sagts är det totalt meningslöst och ointressant för mig. Under större delen av mitt liv har jag klarat mig själv, litat på min egen styrka och kraft. Det kommer jag att fortsätta göra trots alla vackra ord och goda intentioner som inte visats i handling.
En god medmänniska anses vara den som ställer upp för andra och ger dem stöd när de behöver det. Det har jag gjort större delen av mitt liv trots att det många gånger orsakat mig lidande. I dag vägrar jag vara en soptunna för andra människors negativitet. Om jag märker att någon återkommande bara vill klaga men inte gör någonting för att förändra sin situation håller jag mig borta.
I en vänskapsrelation måste det finnas ett ömsesidigt flöde av att ge och få. Om människor osjälviskt inte kan ge av sitt hjärta så föredrar jag att vara ensam som det är nu. Jag köper inte dåliga förklaringar och ursäkter längre. Jag är varken blind eller döv inför vad som sker omkring mig. De avbokade mötena för att de plötsligt mår dåligt eller fått förhinder och sen läggs det ut någon bild på Facebook av något samkväm med en annan vän, samma kväll. På vilket sätt är det ärligt och kärleksfullt? Vänner som ignorerar, osynliggör och påstår de inte har tid, plötsligt som en klar blixt från himlen, har tid för andra vänner. Jag skrattar inombords, jag lovar. När sorgen lagt sig tackar jag dem stillsamt i mitt hjärta och går vidare.
Genom åren har jag blivit alltmer trött på brutna löften, brist på intresse och engagemang från så kallade vänner. Utöver det finns det många som struntat i att betala för sig och en hel del som utnyttjat sin status som vän. Det är slut med det nu eftersom dessa människor inte förstår eller uppskattar arbetet, tiden och energin bakom det de fått. De har inte ens kunnat uppfylla ett simpelt muntligt avtal som att skriva här på bloggen på vilket sätt de blivit hjälpta istället för att betala. Hur svårt kan det vara att uppfylla en överenskommelse? Det är inte alls konstigt att känna känslan av att kämpa i motvind när människor inte kan hålla sina löften, som ljuger och manipulerar för att få någonting som enbart gynnar dem själva. Riktiga vänner skulle aldrig utnyttja sin status för att sko sig på någon. Riktiga vänner gör rätt för sig och är hjälpsamma och kärleksfulla. Kärlek kan inte tvingas fram, kontrolleras, manipuleras eller krävas. Endast egoister tror att kärlek är synonymt med krav och någon egoist är jag inte. Jag ger av det jag kan och har energi till och om det inte kan uppskattas så är det bättre att var och en återgår till sitt. Det jag aldrig fått eller inte saknar kan jag heller inte förlora.
Kära egoister och narcissister, detta stycke tillägnar jag er. ”Jag jag jag jag, mitt mitt mina. Min min, jag jag jag jag, mitt mitt mina. Min, min, jag jag jag jag ….. skryt, skryt, skryt….. jag jag min , mitt mina….osv osv”. Tack och adjö
© Diana Sjöbeck
Människan skapades av en girig och hänsynslös gud, något som symboliken för Eden, Adam, Eva och ormen bekräftar. Den berömda illustrationen berättar om mänskligheten som vaknar från illusionerna genom att uppleva det gudomliga jaget genom Kundalini resning. Äpplet var kunskapens frukt som gav dem möjlighet att vidareutveckla sig själva andligt och höja sig över den fysiska tillvaron de befann sig i. Hur skulle våra liv se ut om vi verkligen kunde se det verkliga från det falska, det goda från det onda? Denna kunskap är naturligtvis förunnat till de få med verklig makt och särskild genetisk sammansättning. En kärleksfull gud ville helt uppenbart lämna dem kvar i en låg vibrationsfrekvens, bortom all kunskap, dömda till att reinkarnera med total minnesförlust i all evighet… Kärlek är för mig inte den beskrivningen. För mig är det exakt så mörkret eller ondskan agerar.
Polaritet finns på de lägre existensplanen och i allra högsta grad på jorden. Kunskap t.ex. är varken gott eller ont i sig, det är bara information. Det är först när kunskap används till att manipulera eller upplysa som det blir polariserat. Reinkarnation och fysisk existens har ingenting med lärande att göra. Livet på det fysiska planet är ingen skola, det är ett dimensionsfängelse som tvingats på oss. Om vi verkligen vore här för att lära oss skulle det vara logiskt att vi kommer ihåg de tidigare liven så vi inte skulle göra om samma misstag om och om igen. Hur ska vi kunna göra andliga framsteg när vi kommer tillbaka till exakt samma utgångspunkt gång efter gång? Om vi tittar på hur livet är på jorden och vad som manifesteras kan vi klart och tydligt se att många människor fortfarande är på samma nivå mentalt och andligt som för tusentals år sedan på grund av detta system. Utöver dessa problem finns det andra oönskade effekter som själar upplever efter den fysiska döden. I ett slutet system finns det ingen väg ut förutom den utvägen som någon förutbestämt. Vilken kärleksfull gud skulle vilja se själar lida i livet eller bortom?
Alla bär på en unik vibrationsfrekvens och det är den som avgör på vilken plats vi kommer att hamna på när vi lämnar livet på jorden. Min personliga förståelse, så här långt, är att vi hamnar på den plats som återspeglar vårt energimönster eller vibrationsfrekvens. Vi kommer alltid att hamna på den plats där likasinnade finns. Om du bär på kärlek och medkänsla är det detta du kommer att möta. Om du bär på hat och våld är det detta du kommer att möta. Om du tror på en viss religion och det är en del av ditt liv är det detta du kommer att möta. Himlen eller helvetet är endast hologram som återspeglar det vi bär på. Givetvis kommer du efter en tid att få möjligheten att komma tillbaka till Jorden för att lära dig några nya saker som du kanske missat, inte förstått eller inte blivit färdig med. Andlig utveckling sägs ju bestå av alla kontraster så du kanske vill komma tillbaka och uppleva hur det är att vara avundsjuk, vara våldsam, hatisk eller lära dig vara ödmjuk och ha medkänsla för din nästa. Du inkarnerar och har inget minne av dina tidigare minnen, insikter eller erfarenheter. Vill vi verkligen tro på att detta påtvingade system på något sätt hjälper oss att utvecklas andligt? Var och en får tro vad den vill och fortsätta leva sina liv efter vad de önskar. Jag är inte ensam om att ha dessa tankegångar. Om någonting börjar gnaga inombords är det kanske dags att vidga sina vyer och börja söka efter meningen med vad livet och döden egentligen har för syfte på denna planet.
Andligt Uppvaknande med Diana Sjöbeck 