Jag är social och tycker om att umgås med människor. Deprimerad och ledsen kan jag känna mig de gånger jag INTE får egentid, nämligen utrymme till att umgås med mig själv, tänka mina tankar, känna mina känslor och vara i min personliga energi. Corona tiden har isolerat mig och gjort mig ledsen. Den största anledningen var brist på möjligheten att spendera längre stunder för mig själv och förståelse för det behovet. När jag känner mig dränerad på energi och blir lättirriterad har jag inget behov av att träffa andra människor.
Nu vet jag att människor älskar att sätta etiketter på allt och alla och plötsligt är jag en ensamvarg, introvert som om det på något sätt skulle vara negativt. Oavsett vad andra säger vet jag att dessa två ord är negativt laddade då jag levt med denna beskrivning hela mitt liv. Ledsen och deprimerad är de klassiska exemplen på hur ensamvargen ofta blir beskriven, det är negativt laddat om något. Det är först nu på senare år som människors förståelse höjts något när det gäller introverta personer.
Den dagen du vet hur det känns att bli hånad över den du är, kommer du att förstå vad jag och många som mig har upplevt större delen av våra liv. Att förvänta sig empati av någon som inte vet vad den känslan är, är en omöjlig förväntan. Livet har till stor del handlat om att jag ska anpassa mig efter vad som anses vara normalt eller att ständigt vara till lags för att andra ska må bra. (Detta är endast gamla programmeringar som jag tagit mig igenom och inte längre behöver). Det gör jag självklart inte längre då jag vet vem jag är. Jag behöver ingen bekräftelse av andra.
Ensamvargen inom mig har lärt mig mycket som jag är stolt över. Jag måste erkänna att en del resor varit smärtsamma men det vet alla som har liknande erfarenheter. Alla intryck som jag får från andra människor och andevärlden kan ibland bli för mycket. Det är också en av de största anledningarna till varför jag behöver vara för mig själv. Jag behöver spelrum till att ta hand om alla intryck och samtidigt få perspektiv på vad som är vad. Jag trivs med mig själv och tycker om att vara ensam. Min inspiration och kreativitet spirar när jag får utrymme till att känna in flödet från Universum. Jag mår som bäst när jag får möjlighet att lyssna till universums sång och stjärnornas hjärtslag.

Min väg är unik och ensamheten vederkvicker min själ. Min ensamhet är ett medvetet beslut. Jag vill inte förlita mig på människor som inte förstår min väg och inte respekterar min personlighet.
Jag är sann mot mig själv vilket kräver mod och inre styrka.
I honour my independence, strength, and the power of navigating life alone.
My path is unique and solitude refreshes my soul. My loneliness is a conscious decision. I do not want to rely on people who do not understand my path and do not respect my personality.
I am true to myself, which requires courage and inner strength.
Jag önskar dig en underbar dag och en lättsam resa genom livet. Vänligen dela om denna artikel går i linje med dina egna övertygelser.
© Diana Sjöbeck
För ett tag sedan hittade jag en intressant artikel om introverta personer som jag nu endast vill dela vidare. Jag har inte skrivit den själv, vill bara vara tydlig med att säga det.
Vad händer när introverta inte får tid för sig själva?
När introverta personer inte får tillräckligt med tid för sig själva för att ladda sina ”sociala batterier” kan det leda till en rad negativa fysiska och mentala konsekvenser. Det är inte bara fråga om att vara trött, utan snarare en djupare utmattning.
Här är vad som händer när introverta inte får tid för sig själva:
Extrem utmattning: Det sociala batteriet blir helt tomt, vilket leder till en känsla av att vara orkeslös och känslomässigt dränerad.
Ökad irritabilitet och humörsvängningar: Man kan bli onormalt kort i rocken, frustrerad och lättirriterad över småsaker.
Överstimulering och sensorisk känslighet: När hjärnan inte får vila från intryck kan buller, skarpt ljus och fysisk beröring upplevas som smärtsamt eller extremt obehagligt.
Mental trötthet och hjärndimma: Det blir svårt att tänka klart, fokusera eller föra djupa samtal.
Social isolering eller ”avstängning”: För att hantera överbelastningen kan den introverta dra sig undan, sluta bidra i samtal och bara lyssna, eller i värsta fall stänga in sig helt.
Ökad ångest och stress: Avsaknaden av egentid ökar risken för stress, oro och i förlängningen utbrändhet.
Fysiska symptom: Långvarig brist på egentid kan yttra sig fysiskt i form av huvudvärk, spänningar i kroppen (t.ex. ryggont) eller att man känner sig fysiskt sjuk.
Sammanfattningsvis kan man säga att en introvert person som inte får tid för sig själv till slut ”slår knut på sig själv” och blir en ”morrande samling av missnöje” som väntar på att implodera.
Även om extroverta kanske inte förstår det, kan för många sociala aktiviteter verkligen trötta ut en introvert person. Detta är en säker väg till utmattning och utbrändhet, och det kan påverka deras mentala hälsa negativt – ångestsymtom är vanliga.
En introvert person behöver framför allt regelbunden ensamtid för att ladda sina sociala batterier, lugn och ro, samt tid att tänka innan de talar. De uppskattar djupa samtal framför småprat och behöver förståelse för att de inte är blyga eller tråkiga, utan helt enkelt får energi genom inåtvändhet.
Här är de viktigaste behoven för en introvert
Egentid för återhämtning: Efter sociala aktiviteter krävs tid för sig själv, till exempel genom läsning, naturpromenader eller hobbyer, för att återhämta energi.
Lugna miljöer: Introverta trivs bäst i miljöer med färre intryck.
Tid för reflektion: De föredrar att tänka igenom saker ordentligt och formulerar sig bäst när de inte blir avbrutna, och behöver tid att svara på frågor.
Djupa samtal: Ytligt småprat upplevs ofta som dränerande; de föredrar meningsfulla konversationer och att prata om ämnen de brinner för.
Respekt för gränser: Att kunna tacka nej till sociala tillställningar utan att behöva känna dåligt samvete.
Förutsägbarhet: Att slippa spontana sociala krav och istället kunna planera sin tid och energi.
”Kort sagt behöver en introvert person respekt för sitt behov av tystnad, eftertanke och att få vara för sig själv för att må bra.”







Människan skapades av en girig och hänsynslös gud, något som symboliken för Eden, Adam, Eva och ormen bekräftar. Den berömda illustrationen berättar om mänskligheten som vaknar från illusionerna genom att uppleva det gudomliga jaget genom Kundalini resning. Äpplet var kunskapens frukt som gav dem möjlighet att vidareutveckla sig själva andligt och höja sig över den fysiska tillvaron de befann sig i. Hur skulle våra liv se ut om vi verkligen kunde se det verkliga från det falska, det goda från det onda? Denna kunskap är naturligtvis förunnat till de få med verklig makt och särskild genetisk sammansättning. En kärleksfull gud ville helt uppenbart lämna dem kvar i en låg vibrationsfrekvens, bortom all kunskap, dömda till att reinkarnera med total minnesförlust i all evighet… Kärlek är för mig inte den beskrivningen. För mig är det exakt så mörkret eller ondskan agerar.
Polaritet finns på de lägre existensplanen och i allra högsta grad på jorden. Kunskap t.ex. är varken gott eller ont i sig, det är bara information. Det är först när kunskap används till att manipulera eller upplysa som det blir polariserat. Reinkarnation och fysisk existens har ingenting med lärande att göra. Livet på det fysiska planet är ingen skola, det är ett dimensionsfängelse som tvingats på oss. Om vi verkligen vore här för att lära oss skulle det vara logiskt att vi kommer ihåg de tidigare liven så vi inte skulle göra om samma misstag om och om igen. Hur ska vi kunna göra andliga framsteg när vi kommer tillbaka till exakt samma utgångspunkt gång efter gång? Om vi tittar på hur livet är på jorden och vad som manifesteras kan vi klart och tydligt se att många människor fortfarande är på samma nivå mentalt och andligt som för tusentals år sedan på grund av detta system. Utöver dessa problem finns det andra oönskade effekter som själar upplever efter den fysiska döden. I ett slutet system finns det ingen väg ut förutom den utvägen som någon förutbestämt. Vilken kärleksfull gud skulle vilja se själar lida i livet eller bortom?
Alla bär på en unik vibrationsfrekvens och det är den som avgör på vilken plats vi kommer att hamna på när vi lämnar livet på jorden. Min personliga förståelse, så här långt, är att vi hamnar på den plats som återspeglar vårt energimönster eller vibrationsfrekvens. Vi kommer alltid att hamna på den plats där likasinnade finns. Om du bär på kärlek och medkänsla är det detta du kommer att möta. Om du bär på hat och våld är det detta du kommer att möta. Om du tror på en viss religion och det är en del av ditt liv är det detta du kommer att möta. Himlen eller helvetet är endast hologram som återspeglar det vi bär på. Givetvis kommer du efter en tid att få möjligheten att komma tillbaka till Jorden för att lära dig några nya saker som du kanske missat, inte förstått eller inte blivit färdig med. Andlig utveckling sägs ju bestå av alla kontraster så du kanske vill komma tillbaka och uppleva hur det är att vara avundsjuk, vara våldsam, hatisk eller lära dig vara ödmjuk och ha medkänsla för din nästa. Du inkarnerar och har inget minne av dina tidigare minnen, insikter eller erfarenheter. Vill vi verkligen tro på att detta påtvingade system på något sätt hjälper oss att utvecklas andligt? Var och en får tro vad den vill och fortsätta leva sina liv efter vad de önskar. Jag är inte ensam om att ha dessa tankegångar. Om någonting börjar gnaga inombords är det kanske dags att vidga sina vyer och börja söka efter meningen med vad livet och döden egentligen har för syfte på denna planet.
Vad är livet värt att leva om ingen glädje, kärlek och lycka finns? Vad är livet utan sann vänskap som bygger på lojalitet, kärlek och närvaro? Det är tragiskt att se när människor väljer att stanna kvar i relationer som inte gör dem lyckliga. Hur ofta säger människor ”ja” när deras första primära känsla är att säga ”nej”? Varje gång jag gick emot mitt hjärta, gav jag bort min kraft. Varje gång jag gick emot min själs röst, underminerade jag min inre vägledning och gav bort min kraft. Vill endast påminna dig, denna regniga söndag, att våga tro på dig själv och dina förmågor. Du kan inte få kärlek och godkännande av personer som inte vill ge dig detta frivilligt.
När jag är i balans, lever jag i nuet och har ingen egentlig önskan om att tänka på det förflutna eller på det som skall komma att ske. Det är i Nuet som jag upplever lyckan och glädjen över livet och förstår att varje sekund är oändligt rik och dyrbar. Framtiden ändras varje sekund och de vägar jag har framför mig medför alla ett stort ansvar, både när det gäller mig själv men också andra. Vissa dagar känns det inte lika lätt och självklart och då blir det lite svårare att ha tillit till mig själv, min förmåga och vägledningen jag får. En av mina guider viskar i mitt öra ”Du har ett gott hjärta som vill hjälpa andra och låt ingen få dig att tro något annat. Ge av ditt stöd, uppmuntran och dela med dig av den inre rikedomen du har”. Känner att jag vill det men hjärnan sover, jag är konstant trött och har egentligen ingen lust eller inspiration till att lyfta upp någon för tillfället.