Etikett: Personlig Utveckling

Om ni tror att jag dömer människor i mina artiklar har ni hamnat på fel ställe. Om ni tror att vårt inre mörker är dömande har ni missförstått mina budskap. Det inre mörkret är de delar inom oss alla som behöver vår kärlek, omtanke och medlidande för att läkas. (Blanda inte in artiklar om Mörka Negativa Energikrafter som handlar om någonting helt annat). Det är de delar inom oss som behöver vår hjälp för att komma i kapp med resten av vårt inre. Jag tror nämligen att så länge vi har delar inom oss som inte vibrerar i ljus och kärlek förblir vi splittrade. Det inre mörkret utgör exempel på avund, egoism, hämndbegär, vilja till att orsaka lidande, utnyttjande, smutskastande, ständig skuldbeläggning… kort sagt, allt det inom oss som inte är kärleksfullt.

Mitt främsta mål är att läka de obalanser inom mig och dela med mig av mina erfarenheter och insikter. Resten är faktiskt upp till alla andra. Jag förstår bara inte hur denna önskan om att läka och förlåta anses vara fel att tycka och önska. Om nu denna önskan anses vara dömande på något sätt bör ni följa ert hjärta dit den vägleder er och låta mig ha mina åsikter i fred. Jag behöver inte någons medgivande till att följa mitt hjärta, min sanning och min väg.

Jag dömer inte människor men däremot kritiserar jag människors icke kärleksfulla (det inre mörkret) handlingar, mönster och beteenden vilket för mig är en gigantisk skillnad. Vi har alla olika vägar att gå, få verktyg till att läka oss för att kunna förlåta och släppa taget. Om min väg eller åsikter inte går i linje med era övertygelser var då vänliga och projicera inte era inre svagheter på mig. Jag finns inte till för att lära er någonting som ni innerst inne redan vet. Jag finns inte heller till för att tala om för er hur ni ska leva era liv, den bedömningen kan endast ni själv göra. Syftet med mitt liv är att läka mig själv och att sprida av mitt unika ljus och min kärlek till er som vill ta emot. Om ni istället väljer att bemöta mig med avund, aggressivitet, skällsord etc. för den jag är och står för, bör ni titta på ert inre mörker och läka er själva. Om inte, ta med er godbitarna på vägen genom livet men tillskriv mig inga egenskaper som ni själva bär på inom er.

Det jag framförallt lägger fokus på är kärlek, empati, förlåtelse, ödmjukhet för alltet. Jag utvecklas, växer och kommer fram till nya insikter hela tiden. Om jag på något sätt skulle motsäga mig själv är av den enkla anledningen att jag gått vidare, släppt taget om en förlegad föreställning och kommit fram till en annan klarhet. Så är det när vi hela tiden går framåt och inte står och stampar på samma ställe. Jag kan inte ändra på den jag är för att vara omtyckt av alla, jag är stolt över den jag är. Jag är inte perfekt, har aldrig påstått något dylikt men jag kommer aldrig att godtyckligt acceptera respektlöshet eller lastas för något jag aldrig sagt, gjort eller önskat.

Människor har gjort mig illa genom livet, människor har försvårat min livsväg i många avseenden. Men om ni bara visste hur mycket samma människor har hjälpt mig att se vilken styrka jag har inom mig, gett mig möjligheter till att läka mitt inre, läka min Karma, gett mig insikter i om hur allting är sammankopplat på ett djupare plan, hur det känns att förlåta genom hjärtchakrat och mycket annat. Jag är tacksam för dessa lärdomar men det fanns en tid i mitt liv när jag inte förstod dessa livsuppgifter. Vad jag ibland, än i dag, kan ifrågasätta är, om det verkligen är nödvändigt att vandra på lidandets gångstigar för att komma i kontakt med den oändliga kärleken? Måste det finnas lidande för att lära sig medkänsla, ödmjukhet samt förlåtelse?

Inga frågor som är unika i sitt slag eller märkvärdiga på något sätt. Jag tror nämligen inte att vi behöver detta eviga kretslopp av lidande för att växa till ljusfyllda kärleksfulla varelser, de flesta av oss är redan det i själen. Att springa ifrån dessa mörka fläckar inom oss är precis vad detta eviga kretslopp av lidande bygger på.

Så här kan det rulla på i all evighet, från generation till generation, från människa till människa, samtidigt som världen blir alltmer kall, empatilös och kärlekslös. Bara min enkla åsikt och som känns rätt för mig, just nu. Någonstans måste vi börja med att läka oss själva och det är inifrån det är mest logiskt att börja.

Jag har varit med om mycket och lite till men aldrig har jag önskat mina förtryckare samma behandling de utsatt mig för. Jag kan inte, har ingen önskan och det ligger helt enkelt inte i min natur att skada någon annan bara för att jag själv blivit sårad. De Universella lagarna är det ingen som kan kringgå eller gömma sig ifrån. Jag har varit arg, ledsen, besviken men har alltid förlåtit och gått vidare. Om detta är något människor också stör sig på vet jag inte längre vad jag ska säga eller göra. Helt uppenbart är det största problemet att jag existerar och andas samma luft som de. Jag vet en sak med säkerhet: om önskan finns att hitta fel på mig, för att på något sätt spräcka den illusoriska bubblan jag inte ens själv ger sken av, kommer felen alltid att hittas någonstans i mina texter eller på mig som person. Blir de lyckliga av att göra detta har de, tragiskt nog verkligen inget eget liv, eller så är deras andliga arrogans och projicering på en nivå, som jag tyvärr i dagsläget inte förstår. Jag behöver egentligen inte förklara mig och mitt liv för någon på det stora hela. Men jag gör det ändå för att få perspektiv på mina tankar men också av respekt och kärlek för alla de underbara själar som går sidan om mig i kärleksfull anda. Om mina livsuppgifter och insikter kan hjälpa andra att läka sina egna inre obalanser eller få lite uppmuntran på vägen, bjuder jag på det av hela mitt hjärta.

Projiceringar är ingen kul grej att utsättas för, särskilt när önskan om att hjälpa andra utifrån kärleksenergin blir förvandlad till något vulgärt och avskyvärt. Jag söker ingen sympati för detta men lite bättre förståelse är inte för mycket att begära. Det är lätt att vända på dessa händelser och gå in offerrollen, tycka synd om mig själv och hata den förövande energin. Jag varken hatar eller dömer personerna. Jag fördömer handlingarna och beteendet hos dessa individer. Jag förlåter dem och går vidare med mitt liv.

Min enda önskan är att alla tog sitt ansvar i den energin som skickas ut till andra, särskilt när den energin baseras på avund, illvilja, aggressivitet. Det är inte särskilt svårt att lägga band på den destruktiva energin som riktas mot andra. De flesta tror att de kan gömma sig bakom falska murar men vi är alla sammankopplade, vi är alla ETT och därför går det inte att gömma sig. Att skicka eteriska dolkar och tro sig komma undan med det är att lura sig själv. Negativ energi är förgörande för själen, den är destruktiv på många olika sätt. Den som väljer denna enkla väg, till att skada sina medmänniskor, har ingen kärleksfull energi bakom eller inom sig. Det är en stor utmaning att lägga band på den inre högfärden som tror sig kunna tysta ner andras sanningar. Detta är precis vad det inre mörkret innebär, de delarna inom oss som behöver omtanke, ljus och kärlek för att vi ska bli hela. En dag, för mycket länge sen, när jag satt och mediterade kom en av mina guider och sa: ”En del människor har haft en taskig förälder, syskon, lärare eller någon annan som påverkat deras uppfattning om sig själva negativt. Men om någon av dessa personer, från deras förflutna fortfarande påverkar deras liv negativt, måste den inställningen ligga kvar hos dem i sinnet och hjärtat. De kan inte lägga skuld på alla andra för deras egna misslyckanden de gör, här och nu. Någon gång måste de vakna och se att de själva bär på bördan över sina egna motgångar, hur jobbigt det än är.”

För mig har skrivandet alltid varit frigörande och läkande på många olika sätt. Nu är det så att, oavsett hur jag än uttrycker mig, lämnar det alltid utrymme till misstolkningar. Jag är inte intresserad av att andra speglar sina svagheter eller självbedrägerier på mig. Jag är trött på att hänföras till andras dåliga självbild för att på min bekostnad höja sig själva. Jag delar med mig av mina personliga insikter som är baserade på mina livserfarenheter. Det innebär att min väg är min att gå och för er som vill gå sidan om mig under en tid är ni hjärtligt välkomna. Jag vill också återigen understryka att min sanning är min egen och att jag på inget sätt vill tala om för er att ni måste dela den sanningen med mig. Jag har många funderingar, åsikter och känslor om livet och det vill jag uttrycka genom mitt skrivande. En rättighet som alla har och som innefattar även mig. Tro vad ni vill, tänk egna tankar, känn efter i era egna hjärtan och låt mig göra detsamma.

© Diana Sjöbeck