kommunikation – Andligt Uppvaknande med Diana Sjöbeck

9 september, 201614 juli, 2020

Lev inte i skuggan av andras inre mörker

Har du tröttnat på människor som inte vill ta ansvar för sin negativa energi? Har du kommit till den punkten i livet där du äntligen vågar titta på det som är i obalans och icke kärleksfullt. Då har du kommit en bit på vägen för att bryta dig loss från en omgivning som styrs av egoism och ett *inre mörker. För att detta ska bli möjligt måste även du titta på dig själv och förändra det som drar dessa händelser till dig. Som ljusarbetare och medmänniska har jag ett ansvar och den skyldigheten vill jag inte springa ifrån. Jag utmanar mina känslor, tankar och mig själv varje dag. Jag transformerar negativ energi och omvandlar det till ljus och kärlek. Det är ett arbete som inte ger någon rikedom eller framgång i den fysiska världen. Detta känner de flesta ljusarbetare till och är inte något jag hittar på för att verka viktig. Men givetvis får väl alla tycka vad de vill, oavsett om det är rätt eller inte. Att släppa taget om egot och de destruktiva energier som manifesteras, tack vare oss, tar tid att eliminera och det har jag full förståelse för. Bättre lycka nästa liv… kanske. Det är ju trots allt lättare att gnälla än att se vår del i vad vi själva skapar i våra egna och andras liv.

* Inre mörker är summan summarum av negativa tankar, känslor och beteenden i form av avundsjuka, egoism, utnyttjande, begränsningar, förakt, lögner, manipulation osv.

Många människor säger att de under stor del av sina liv försökt visa en tapper fasad utåt men inombords känner de sig trötta, ledsna och besvikna. De är trötta på att leva ett liv där andra människor orsakar dem problem och som de måste leva med. Detta gäller givetvis alla er andra också, som går igenom exakt samma sak. Tänk bara hur mycket enklare ditt liv skulle vara, om du tog avstånd ifrån det negativa inflytandet på ditt liv? Jag förstår att en del av det som sker är läxor, utvecklingsmöjligheter etc. men till stor del behöver det inte vara så längre. Till stor del handlar det om att förändra sitt inre så att vårt energifält kan börja vibrera i kärlek. Att sitta på sin rumpa och tro att det är alla andra som orsakar dessa problem är självbedrägeri. För skulle majoriteten av jordens befolkning vara fria från sitt inre mörker, skulle vi se dessa förändringar med våra fysiska ögon. Det gör vi inte, vi är få i förhållande till flertalet av den egoistiska och missunnsamma skaran av människor.

”Människor med ofantligt stort Ego anser sig inte ha några brister eller göra några fel. De ser inte sin del i konflikter de själva varit med om att skapa. De är experter på att förvränga sanningen och manipulerar hela sin omgivning för att få medhåll för sitt oetiska beteende. En nyttig läxa jag nyligen fick lära mig. Jag tackar och bugar Egots skarpsinniga mygel för den lär mig när jag ska backa med värdighet och förståelse i mitt hjärta”.

Att leva i skuggan av andras egoism är att leva med konsekvenserna som dessa människors inre mörker skapar. En kärleksfull människa har inget behov av att kränka någon eftersom de djupa sår som uppstår vid dessa tillfällen inte är lätta att läka. Jag vet t.ex. hur det känns att leva i extrem rädsla, tassa på tå för att inte förolämpa människor med min existens. Det i sig skapar känslor av att inte vara önskvärd eller älskad. Att bli orättvist behandlad i skolan, arbetsplatser och samhället gång på gång gör inte livet enklare. Jag har slagits för min rätt till ett drägligt liv. Jag har rest mig upp varje gång någon har trakasserat, begränsat eller förlöjligat mig på grund av sina fördomar och diskrimineringar. Det är lustigt med alla dessa vanföreställningar och förutfattade meningar från människor som inte ens ger sig tid att förstå eller lära känna mig. De speglar sitt inre mörker på mig och tror att de har en klar bild över vem jag är. Denna egoism och missunnsamhet kommer från den plats där dessa människor känner sig små och oälskade. Innerst inne vill de vara som någon annan och tror att de kan åstadkomma mirakler genom att förtrycka någon annan. De vill inte se sitt personliga ansvar i vad de skapar varje dag genom sina tankar, känslor, ord och handlingar. Som sagt, en del problem uppstår på grund av andras inre mörker, besatthet skulle jag vilja påstå att det är. Om du inte har förståelse för min situation eller liv, kan du titta på din närmaste omgivning: utförsäkringar, vanskötsel, vanvård, misshandel, våld, negativ behandling, ingen möjlighet till jobb eller utbildning osv. Det gör ont, eller hur? Våga inte påstå att dessa livssituationer skapas av kärleksfulla, empatiska och förstående människor. Ytterst få människor förstår vad det innebär att ständigt kämpa i motvind och hitta nya lösningar för att kunna överleva på denna planet. Det tar enormt mycket energi och kraft att gå långa omvägar för att hitta tillbaka till den rätta vägen, som allehanda människor hindrat dig ifrån. Ansvar är ett fantastiskt fint ord som det talas om så mycket men märkligt nog skapas det alltmer lidande i brist därav. Ansvar kan aldrig tvingas fram eller överföras på någon som inte förstår vad ordet betyder.

Om du har rest lång väg i ditt liv och äntligen landat i känslan av att må bra ska du vara stolt över dig själv. Ingenting har kommit gratis till dig, du har kämpat dig fram till alla dina framgångar. De som har mage att våga påstå att du är högmodig ska du givetvis inte lyssna på. Dessa påståenden kommer endast från egocentriska jantelags människor som inte kan förmå sig att ta steget ut ifrån sitt inre mörker. Varför ska du behöva krypa omkring i skuggorna och inte få lov att vara stolt över du är i dag? Det jag säger är att, livet har format mig till den jag är i dag och jag behöver inte be om ursäkt för det och det ska inte du heller göra. Det har funnits människor som gjort allt i sin makt för att kuva mig, tysta mig och förnedra mig. Varför ska JAG skämmas över dessa erfarenheter? Min förmåga att vända negativ energi till livsbejakande och inspirerande kraft, är något jag lärt mig att göra. Det har inte kommit gratis och definitivt inte genom att förtrycka och ignorera mitt inre eller genom att göra livet svårt för andra. Jag vågar påstå att även du kan göra detsamma. Jag är inte perfekt, jag har inte alla svaren över vad livet handlar om men jag kan ärligt talat säga att jag vet mer än många andra. Som ljusarbetare kommer jag att göra allt i min makt för att arbeta på att bli en bättre människa och gå i den riktningen hjärtat vägleder mig. Min inre vilja till att lära mig och att konstant utvecklas är stark och skulle jag stanna upp, då dör jag, punkt slut. Vid det tillfället kommer jag att veta att mitt samvete är rent och att jag har gjort vad jag kunnat för att leva ett bra liv i ljus, kärlek och glädje. Jag kommer att veta att jag delat med mig av det jag kan i hopp om att hjälpa andra.

Vem kan egentligen avgöra vad du kan eller inte kan, mer än du själv. Varför accepterar du dessa begränsningar från en omgivning som själva är livrädda för motgångar. Motgång… ja det är jobbigt att misslyckas men om man inte försöker är den motgången självförvållad. Ingen kan övertyga dig om att du är en underbar människa, att du har mycket att ge eller att du är fantastisk som du är, om du själv inte tror på det. Någonstans i livet lärde du dig att andra var mer viktiga, var bättre än dig och att du inte skulle tro att just du hade något att tillföra denna värld. Du lärde dig att lita till andra som visste bättre. Du kanske ständigt sökte bekräftelse från en omgivning som enbart ville bekräfta sig själv, nära sitt ego och hade varken tid eller lust att se dig för den du är. På ett andligt plan är vi alla likvärdiga och ingen är bättre eller sämre än någon annan. Vi vet vilka vi är, vilka uppgifter vi har och vi förstår att vårt samarbete är något som gagnar oss alla. Det finns inga JAG eller DU, det finns bara VI. Men här är det alltför många människor som ständigt kräver bekräftelse över att inte göra någonting för någon. Vi har alltför många människor som klappar sig själva på axeln över att inte göra någonting för någon mer än sig själv. Hur mycket mer behöver en människa i tillgångar och pengar för att fylla tomheten inom sig som bara vill ha mer?

Du kanske själv är dålig på att visa uppskattning och tacksamhet till den person som funnits där för dig. Det är väldigt enkelt att bli bekväm och tro att flödet är enkelriktat. Även den vackraste blomman kan vissna om den inte får näring och så är det även med människor. Efterhand som åren gick blev det kanske lite bekvämt att inte engagera dig i frågor som rör ditt eget liv eller hur din framtid ska se ut. Du gav bort din kraft till andra, genom att sluta ifrågasätta eller aktivt agera om någonting inte var bra för dig. Förr i tiden ringde jag mina närmaste bara för att höra hur de mådde och om allting var bra i livet. I dagsläget gör jag det inte längre för att jag helt enkelt väljer att lägga den tiden och energin på mig själv. Det tar exakt lika lång/kort stund för mig att engagera mig i andras liv som det tar för andra. För mig har omtanke och intresse för mina medmänniskor aldrig varit ett problem men det blir ett problem när den energin blir enkelriktad och det vill jag inte längre ha i mitt liv.

Det är väldigt enkelt att sätta på sig skygglapparna och tro att någon annan ska fixa ditt liv för att du ska ha det så bra som möjligt. Det tragiska är att de flesta, vare sig vill eller har lust, att hjälpa dig eftersom de är upptagna med att enbart hjälpa sig själva. Att hjälpa andra, utan ett egenintresse, är en sällsynt gåva som nästintill är utrotad. De flesta lyssnar inte längre med intentionen att förstå, de lyssnar med intentionen att ifrågasätta det som sägs eller genast ventilera vad som sker i deras liv. Sanningen är att de inte orkar lyssna till visdom som inte kommit från dem själva, först och främst. Så är det i en egoistisk värld där du sällan eller aldrig kommer att bekräftas, för den du är, eftersom du inte får vara bättre än någon annan. Men jag lovar dig att, allt som tillhör dig, kan i dag stjälas och tjuven kommer att sko sig på din personliga energi utan att ha det minsta lilla ånger i sitt hjärta.

De flesta vill suga åt sig vår inspiration, kreativitet och inre skatter men aldrig hänvisa till oss eller ge oss beröm för det. Hur många gånger, har du i ditt liv, upplevt att människor vill stå dig nära så länge de kan exploatera något som du har? Samtidigt som de sticker dolken i ryggen kan de le och låtsas som om det regnade. De flesta vill bara få men inte ge någonting tillbaka. Jag kanske är något enkelriktad i detta budskap men jag ser omvärlden bli alltmer egoistisk och missunnsam. Alltfler väljer att stänga sitt hjärta istället för att välkomna de kärleksfulla och ljusa energierna som finns omkring oss. När har t.ex. dina familjemedlemmar eller nära vänner, senast gjort något för dig? Hur många brutna löften har du upplevt, bara detta år, på grund av att tiden inte räckt till, att människor valt att göra något annat som gynnat dem själva eller någon annan dålig ursäkt? Människor i din omgivning behandlar dig på det sätt du lärt dem och det är upp till dig att ändra på det. Det är du som måste börja lära dig att säga ifrån, förklara dina behov och sluta nära andras ego i tid och otid. Om det innebär att du under en tid måste dra dig tillbaka och vara ensam, ska du göra det om det känns rätt i ditt hjärta. Det är ditt individuella ansvar att öppna ditt hjärtchakra, börja leva och skapa utifrån den kärleksenergin, varje sekund av ditt vakna liv.

Ljus, kärlek och flöde önskar jag er

Lite humor har ingen dött av 🙂

uppdragskontrollen

23 april, 201614 juli, 2020

Lyhörd

Jag gillar ordet ”lyhörd” som för mig betyder att jag kan vara öppen för nya idéer men också att förstå vad personen jag talar med vill förmedla. Att aktivt lyssna på någon verkar vara väldigt svårt i dag. Min upplevelse är att människor lätt tappar fokus, blir distraherade av någonting annat och blir frånvarande när kommunikationen handlar om något som inte berör dem personligen. Men när jag pratar med dem, lyssnar på vad som ligger dem varmt om hjärtat då är det inga som helst problem för dem att ha fokus. Personligen tycker jag att det är väldigt oartigt om jag ständigt skulle pilla på min telefon, kolla sms, facebook och allting annat när jag har gäster. Det är inte konstigare nu, än det var förr i tiden innan mobilens intåg, när någon råkade ringa när jag hade gäster. Jag bad dem helt enkelt att återkomma eller att jag ringde upp när jag blev ledig. Självklart beror det på samtalets art, hur viktigt det är, för i dagsläget måste jag vara övertydlig med vad jag skriver och säger.

Reflektioner Vad jag menar med denna tanke är hur dåliga människor blivit på att aktivt lyssna på varandra. Sen ska vi inte glömma det där märkliga undret av att hålla sig till ämnet, för även den kommunikationsmetoden verkar vara förlegad. Om jag pratar om ex. päron är det ganska meningslöst att någon besvarar mig genom att tala om äpplen. Nästa gång kanske jag pratar om päron, för att vara artig och tillmötesgående, då är det ännu mer lönlöst att besvara mig genom att istället prata om apelsiner. Är det svårt att hålla sig till ämnet? Jag förstår inte detta fenomen och önskar att någon kunde förklara det för mig i så fall. Varför är det svårt att lyssna på någon annan i mer än fem minuter? Hur kan det komma sig att vissa personer klarar av att både lyssna, förstå och hjälpa andra oavbrutet i flera timmar utan att tappa fokus, bli distraherade av mobilen osv.? Om jag har något viktigt att berätta vill jag givetvis känna lite engagemang och intresse från den som lyssnar, det jag faktiskt själv ger. På något sätt ger det mig ingenting längre att lyssna på någon i timmar om enbart vad som sker i deras liv och att ca fem futtiga minuter läggs åt sidan för mig. Det är extremt sårande att höra och känna suckandet, det stressade jakandet och att ständigt bli avbruten av att personen känner ett oemotståndligt behov att göra någonting helt annat, när jag vill berätta något som är viktigt. Jag har ett arbete som består av att lyssna och lösa andras problem, min fritid ska inte enbart bestå av att göra samma sak. Jag längtar efter ett ömsesidigt flöde i kommunikationen. Skulle vara enormt trevligt och givande att ha någon att prata med rörande livets frågor och universums mysterier. Det skulle vara enormt befriande att släppa taget om andras problem och faktiskt kunna känna att någon genuint är intresserad att lyssna och hjälpa mig för en gångs skull. För konstigt nog är mitt liv långt ifrån perfekt och problemfritt.

Missuppfattningar sker för att människor inte orkar lyssna, de hör orden men förstår inte innebörden med orden. Det är ungefär som det klassiska exemplet där någon påpekar någons idiotiska beteende och personen blir uppretad och undrar ”VA!!! Varför kallar du mig idiot?!” Om jag vill att någon ska lyssna på mig, involverar det inte att vederbörande ska prata oavbrutet om sig själv och om allting annat. Samma sak gäller kommunikation i form av skrift. Jag förstår att även text kan vara en svårighet att förstå. Det är en utmaning att förstå innebörden med orden i en sammanhängande mening. Det innebär givetvis att komma underfund med det som faktiskt står i texten, utan att börja sväva i det blå och tolka någonting annat, utifrån sitt eget ego. Sen förstår jag att det finns människor som bara måste ifrågasätta minsta lilla mening, för att de redan vet allt, känner till allt och har upplevt allt som finns i livet. Förstå mig rätt nu, att ifrågasätta är en sund inställning till livet, kritiskt tänkande är en rättighet som få använder. Det finns många illusioner och absoluta sanningar som vi ständigt matas med att tro på. Men när ifrågasättandet endast görs på grund av att ifrågasätta för ifrågasättandets skull… då har den personen ingen vilja till att lära sig någonting nytt, förstå andras erfarenheter, upplevelser eller vara öppen för nya idéer. Jag är övertygad om att de fullkomligt älskar att skapa oändliga debatter för att ventilera sin intellektuella förträfflighet och mentala monologer de tränat på framför spegeln i timmar. Gärna då något samtalsämne som de vänt ut och in på i flera år och dissekerat till oigenkännlighet. De kräver att jag ska förklara det som de inte vill förstå eller övertyga dem om att jag har rätt i det jag säger. Det är inte min avsikt, har aldrig varit min avsikt, att övertyga någon om någonting som jag personligen upplevt, genomlevt eller har kunskap i. Men jag antar att självutnämnda kritiker, enligt sig själva, är fullständigt perfekta människor som genomlevt otaliga liv i flertalet dimensioner och har därför rätten att hacka på alla oss andra.

Vänligen dela tack

17 april, 201614 juli, 2020

Våga förändras

Ifrågasätta Varför är förändringar svåra? Det beror på vem eller vad man vill förändra. Vi kan t.ex. inte förändra en person som inte vill ta sitt ansvar eller alltid kommer med ursäkter. Vi kan inte heller förändra människor som ständigt är negativa, gnäller om samma sak år ut och år in. Vad vi däremot kan förändra är hur vi förhåller oss till dessa människor, för att slippa må dåligt och ständigt dras ner till deras negativa energinivå. Det är lätt att dras ner i den nedåtgående spiralen, särskilt om det handlar om människor vi känt väldigt länge.

Många tar vänskap och relationer för givet och blir istället lite respektlösa i sitt beteende, ord och handlingar. Varför ska vi acceptera detta? Det behöver vi givetvis inte göra! Så vad vi kan göra för att förändra situationen är att sätta upp klara och tydliga gränser och sluta vara rädda för att dessa kärlekslösa människor vänder oss ryggen. Ärligt talat, vem behöver den typen av människor i sitt liv.

I en perfekt värld låter vi var och en vara individer. En del tycker då detta är en självklarhet, att var och en tillåts leva sitt eget liv, utan att behöva förändras. Men hur kan det då komma sig att föräldrar försöker forma sina barn till sin egen avbild? Varför tvingas barn följa sina föräldrars åsikter, religioner och allehanda traditioner? Varför lärs inte barn och ungdomar tänka utanför ramarna, vara individer och inte blir hjärntvättade av samhället? Varför tvingas vi då följa vissa sociala normer, se ut på ett speciellt sätt, klä oss och bete oss på ett sätt för att bli accepterade? Hur många kvinnor ingår relationer med ”bad boys” för att sen försöka ändra på dem, rädda dem och samtidigt beklaga sig över att de blir illa behandlade? Hur många människor i våra liv har försökt påverka oss att bli mer som dem för att passa in i deras definition av de perfekta förhållanden eller vänskapsrelationer?

Ni har säkert fler funderingar som berör detta ämne. I dag får vi tycka en sak och i morgon någonting helt annat. Vi lärs rikta fokus på allting annat utom på oss själva. Det är då märkligt att alla pratar om förändringar men få vågar känna efter och titta på sig själva, för det är där förändringarna måste börja, enligt min åsikt. Det har blivit en dödssynd att påpeka fel och brister, då är man dömande eller kränkande. Men hallå! Om någon ber om ett råd och får ett svar är inte detsamma som att döma. Det handlar om att ge en bedömning, hur det sen tas emot är upp till den som frågar. Vill man inte ha ett ärligt svar och istället bli klappad medhårs, då får man öppna truten och säga det i så fall. -”Snälla ljug för mig, stryk mitt Ego medhårs men var inte ärlig.” Jag är ingen tankeläsare, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag tar ansvar för allt jag skickar ut och förutsätter att människor är vuxna och mogna nog att göra detsamma. Men så är inte fallet! Konflikträdda människor räknar med att andra ska vara tankeläsare, eftersom de inte har förmågan att öppna munnen och säga vad som är deras problem. Människor pratar inte med varandra. Människor talar till och om varandra. Konstigt nog kan de säga hur mycket som helst bakom ryggen men inte ansikte mot ansikte med den som de har problem med. Personer tolkar andra människor utifrån sina egna känslor och tankar om dem.

Självkännedom är att veta vad som är mitt och ditt, inte att mitt är ditt och tvärtom. Det är inte komplicerat att förstå, svårigheten är att sluta projicera sitt inre virrvarr på andra. När jag talar med en person lyssnar jag till orden, betoningar, vad som döljer sig under ytan, kroppsspråket och känslotillståndet. Detta kan jag inte läsa av i ex. ett sms som de flesta är så glada för att använda vid konfliktlösningar. Sen står de helt handfallna, kliar sig i huvudet och undrar varför alltfler missförstånd uppstår. Respekt och acceptans är något som egoister inte förstår. Om jag efter ett tag inte vill älta samma sak för tjugotredje gången och säger att jag inte vill prata om det fler gånger, utgår jag ifrån att personen respekterar och accepterar mitt beslut. Att fortsätta tjata och älta samma sak om och om igen tyder bara på att deras ego vill ha någon form av skruvad upprättelse, sista ordet eller någon annan illusorisk känsla av präktighet på min bekostnad.

Det går faktiskt inte att skapa ett liv i flöde, ljus och kärlek om grunden är uppbyggd på egoism, oärlighet och utnyttjande. Känslan av att känna sig lycklig, trygg och uppfylld kommer inifrån. Rädslor kan inte bekämpas med yttre faktorer. En hagelbössa vid sängkanten kan inte skrämma bort mardrömmar, imaginära monster och egna inre begränsningar och hinder. Ingen kan ta bort era rädslor som ni själva skapat och inte heller är det någon annans ansvar att göra det.

Vänligen dela tack och ge gärna lite feedback om du har tid

28 juni, 2015

Sagofigurer eller sanning

Ibland undrar jag om det vore bättre att vi inte lindade in saker i bomull och ljög för barn. Varför måste man hota med en skäggig gubbe, att han inte kommer till jul om barnet inte är snällt? Varför inte bara säga till barnet att man får julklappar om man sköter sig under året och att det är föräldrarna som sätter gränserna? Kan det vara så att barn är mer rädda för jultomten än sina föräldrar? Föräldrar kommer med tomma hot och sedan skyller man på tomten som inte ens finns.

Likadant är det med andra sagofigurer som numera finns i vardagen. Borde inte föräldrar veta bättre och börja förklara i tidig ålder hur världen egentligen fungerar och att det finns saker som inte ens vi kan förklara? Barn borde lära sig att sagor är, just sagor. Vuxna idag tycks ha förlorat en del av sin nyfikenhet och går rakt in i sina föräldrars fotsteg, för att man inte har tid med något annat.

När jag växte upp lärde jag mig att ha en mössa på huvudet, medan dom vuxna inte behövde en mössa. Vuxna förr hade regler för barn som inte dom vuxna behövde följa och detta ifrågasattes inte. Vuxna kunde själva bestämma hur och vad dom behövde. Idag ser man vuxna människor cykla omkring med töntiga huvudbonader som är mer designade än säkra.

Föräldrar idag verkar nästan hata sina barn då man utsätter dom för risker fastän man vet att dom kan skada barnen långsiktigt. Man vet idag att all trådlös kommunikation är skadlig. Fast man vet detta envisas man att ge barn trådlösa saker och den absolut farligaste leksaker som människan uppfunnit, mobiltelefonen, ges till barn i tidig ålder. En trådlös sak som dom dessutom håller tätt intill den mest vitala delen på en växande människa, hjärnan. Tänker dagens föräldrar ens på hur farligt detta är? Den strålning som utges från mobilen och andra trådlösa handhållna saker kommer självklart i kontakt med just händerna. Alla som haft dessa saker i sina händer kommer efter en stund känna stickningar i händerna. Strålning som är i direktkontakt med kroppen har man aldrig undersökt långtidsverkningar av.

Måste vi fortsätta att vara labbråttor som slutat tänka själva? Nej, det behöver vi inte, självklart. Vad kan du göra för att detta ekorrhjul skall sluta spinna?

Vänligen dela tack

3 april, 201317 juli, 2020

Vi är alla ETT-missförståndet

Andligt uppvaknande med Diana Sjöbeck — Perhaps we believe in angels and light beings.

Vi är alla ETT-begreppet, har enligt min åsikt, totalt tjatas sönder och fullständigt tappat sin innebörd. Jag vägrar att gå in i manipulativt energispel som trycker ner min energi och håller mig kvar i ett lågfrekvent tillstånd genom att lägga skuld på mig. Jag jobbar dagligen på att höja mig och ta avstånd ifrån det som format mitt liv och mig som människa. För mig handlar det om att bryta allt det som håller mig kvar i ett lågfrekvent tillstånd. Detta tillstånd som bidrar till lidande, orättvisor och ofrihet. En del anser att jag kritiserar och är negativ i mina texter eftersom de inte känner sig inspirerade eller upplyfta av dem. Men att stryka alla medhårs hela tiden och mata Egot med smicker är inte vad mitt arbete går ut på, hela tiden. Så länge det finns dualistisk energi, kommer budskapen att handla om båda.

Putti-nutt, gull-gull, rosa moln och slickepinnar hjälper oss inte framåt i livet. Denna metod ger oss inte ALLTID insikterna om vad vi bör förändra eller bli medvetna om för att växa och utvecklas. Jag önskar att människor kunde förstå att detta delvis handlar om speglingar men också budskap som är skrivna på inspiration för att hjälpa OSS att släppa taget om Egot och rädslor. Så nästa gång du och jag känner oss irriterade över något budskap, kan det inte skada att titta lite närmare på varför vi känner oss irriterade. Då ger vi oss en möjlighet att bli medvetna om vad vi bär på, är klara med, behöva förändra, släppa taget om samt lära oss att visa uppskattning och tacksamhet för det liv som vi faktiskt har. Allt som sker i livet är inte fatalistiskt eller styrt av Universums krafter. Vi har fortfarande en Fri Vilja och det är upp till oss att börja använda den. Hur vi förhåller oss till livet, behandlar medmänniskor, oss själva, vad vi skapar, tänker, känner, säger och agerar, är något vi själva väljer. Ingen har en pistol riktad mot tinningen och tvingas att gå emot sin natur.

Personligen känner jag inte någon samhörighet, eller vill vara delaktig i, energi som skapar smärta, missförhållanden, förnedring i alla dess former, övergrepp, exploatering och förstörelse, handlingar utan empati eller insikt. För mig spelar det ingen roll om det handlar om tradition, kultur, politik eller religion. Ett tvång är ett tvång, punkt slut. Systematisk hjärntvätt, från generation till generation, gör det inte mer rätt. Egoism och maktmissbruk är något som förstör för oss alla och utan gränssättningar är vi alla dömda att leva i en värld som till slut blir olidlig för dem flesta av oss. Gränssättningar är en kärleksfull handling som kan leda till positiva förändringar. Fri Vilja är något vi alla har och bör använda lite mer aktivt till att skapa en bättre värld. En del använder sin Fria Vilja till att utföra fruktansvärda handlingar och då är det dags att visa att detta beteende inte längre är acceptabelt. Jag är trött på denna mentalitet som råder i samhället nu, där det är synd om förövarna men inte offren. Att sitta av en tid i fängelset är inte ett straff och den tiden i sig tjänar inget syfte om inte medvetandet höjs och insikterna föds. När förövarnas energi förändrats och blivit mer kärleksfull i sin frekvens, kommer jag att känna mer samhörighet med dem. Utan konsekvenser lär vi inte av misstagen!

Personligen känner jag mer samhörighet, delaktighet i, energi som är inspirerande, kreativ, upplyftande. Information som sprider medvetenhet, kärlek och ödmjukhet. Kunskap som sprider frihet, rättvisa för individen och allt levande på denna jord. Ärlighet, sanning och trovärdighet är något som mitt hjärta strävar efter. Jag är väl medveten om att jag har lång väg att gå men jag gör det jag kan och det är alltid bättre än ingenting alls. Självklart kan detta missuppfattas och tolkas som att jag är perfekt, upp till er att göra detta. Men glöm inte att titta på er själva först och främst. Jag är medveten om mitt inre och de delar som ännu inte har integrerats med ljuset och kärleken. Jag är i kontakt med dem delar av mig som farit illa och som behöver omtanke och läkning. Hyckleri är inte min stil, jag säger det jag menar, jag står för min sanning.

Väljer någon att vara passiv, likgiltig i det som sker omkring dem, är ett val och då får de också tåla konsekvenserna, utan att gnälla på dem som försöker skapa en bättre värld. Vi kan prata oss blåa i ansiktet men om vi inte lever efter våra egna värderingar är orden fullständigt meningslösa. Det är samma sak som t.ex. ständiga ursäkter. Till slut kommer även ursäkterna att tappa sin kraft. När sockersöta ord inte återspeglas i handlingarna, blir orden meningslösa. Vi har talets gåva, kan kommunicera på många olika språk men lyckas ändå inte förmedla en enkel sak som, genuin kärlek, lojalitet och ärlighet… i både ord och handlingar. Vissa ord kan helt enkelt inte separeras från handlingarna. Visst är allt energi, bakom varje ord finns det en manifesterande energi. Men den som sörjer, behöver också mänsklig kontakt inte enbart en eterisk kram. Den som känner sig ensam, behöver också en medmänniskas närvaro inte enbart en tröstande tanke. Ni förstår säkert min tankegång.

Vi finns här av olika anledningar och vi har alla olika arbetsuppgifter, även om vi inte alltid förstår VAD det är vi ska göra. Vår värld har många problem och dessa måste vi våga lyfta fram och hela. Det spelar ingen roll om problemen är individuella eller globala. Problemen kommer aldrig att försvinna bara för att vi väljer att ignorera dem. Den dagen när vi alla tagit in kärlek i våra hjärtan kommer denna dualistiska värld att upplösas. Detta är min sanning och den står jag för.

Vänligen dela tack