Varför är förändringar svåra? Det beror på vem eller vad man vill förändra. Vi kan t.ex. inte förändra en person som inte vill ta sitt ansvar eller alltid kommer med ursäkter. Vi kan inte heller förändra människor som ständigt är negativa, gnäller om samma sak år ut och år in. Vad vi däremot kan förändra är hur vi förhåller oss till dessa människor, för att slippa må dåligt och ständigt dras ner till deras negativa energinivå. Det är lätt att dras ner i den nedåtgående spiralen, särskilt om det handlar om människor vi känt väldigt länge.
Många tar vänskap och relationer för givet och blir istället lite respektlösa i sitt beteende, ord och handlingar. Varför ska vi acceptera detta? Det behöver vi givetvis inte göra! Så vad vi kan göra för att förändra situationen är att sätta upp klara och tydliga gränser och sluta vara rädda för att dessa kärlekslösa människor vänder oss ryggen. Ärligt talat, vem behöver den typen av människor i sitt liv.
I en perfekt värld låter vi var och en vara individer. En del tycker då detta är en självklarhet, att var och en tillåts leva sitt eget liv, utan att behöva förändras. Men hur kan det då komma sig att föräldrar försöker forma sina barn till sin egen avbild? Varför tvingas barn följa sina föräldrars åsikter, religioner och allehanda traditioner? Varför lärs inte barn och ungdomar tänka utanför ramarna, vara individer och inte blir hjärntvättade av samhället? Varför tvingas vi då följa vissa sociala normer, se ut på ett speciellt sätt, klä oss och bete oss på ett sätt för att bli accepterade? Hur många kvinnor ingår relationer med ”bad boys” för att sen försöka ändra på dem, rädda dem och samtidigt beklaga sig över att de blir illa behandlade? Hur många människor i våra liv har försökt påverka oss att bli mer som dem för att passa in i deras definition av de perfekta förhållanden eller vänskapsrelationer?
Ni har säkert fler funderingar som berör detta ämne. I dag får vi tycka en sak och i morgon någonting helt annat. Vi lärs rikta fokus på allting annat utom på oss själva. Det är då märkligt att alla pratar om förändringar men få vågar känna efter och titta på sig själva, för det är där förändringarna måste börja, enligt min åsikt. Det har blivit en dödssynd att påpeka fel och brister, då är man dömande eller kränkande. Men hallå! Om någon ber om ett råd och får ett svar är inte detsamma som att döma. Det handlar om att ge en bedömning, hur det sen tas emot är upp till den som frågar. Vill man inte ha ett ärligt svar och istället bli klappad medhårs, då får man öppna truten och säga det i så fall. -”Snälla ljug för mig, stryk mitt Ego medhårs men var inte ärlig.” Jag är ingen tankeläsare, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag tar ansvar för allt jag skickar ut och förutsätter att människor är vuxna och mogna nog att göra detsamma. Men så är inte fallet! Konflikträdda människor räknar med att andra ska vara tankeläsare, eftersom de inte har förmågan att öppna munnen och säga vad som är deras problem. Människor pratar inte med varandra. Människor talar till och om varandra. Konstigt nog kan de säga hur mycket som helst bakom ryggen men inte ansikte mot ansikte med den som de har problem med. Personer tolkar andra människor utifrån sina egna känslor och tankar om dem.
Självkännedom är att veta vad som är mitt och ditt, inte att mitt är ditt och tvärtom. Det är inte komplicerat att förstå, svårigheten är att sluta projicera sitt inre virrvarr på andra. När jag talar med en person lyssnar jag till orden, betoningar, vad som döljer sig under ytan, kroppsspråket och känslotillståndet. Detta kan jag inte läsa av i ex. ett sms som de flesta är så glada för att använda vid konfliktlösningar. Sen står de helt handfallna, kliar sig i huvudet och undrar varför alltfler missförstånd uppstår. Respekt och acceptans är något som egoister inte förstår. Om jag efter ett tag inte vill älta samma sak för tjugotredje gången och säger att jag inte vill prata om det fler gånger, utgår jag ifrån att personen respekterar och accepterar mitt beslut. Att fortsätta tjata och älta samma sak om och om igen tyder bara på att deras ego vill ha någon form av skruvad upprättelse, sista ordet eller någon annan illusorisk känsla av präktighet på min bekostnad.
Det går faktiskt inte att skapa ett liv i flöde, ljus och kärlek om grunden är uppbyggd på egoism, oärlighet och utnyttjande. Känslan av att känna sig lycklig, trygg och uppfylld kommer inifrån. Rädslor kan inte bekämpas med yttre faktorer. En hagelbössa vid sängkanten kan inte skrämma bort mardrömmar, imaginära monster och egna inre begränsningar och hinder. Ingen kan ta bort era rädslor som ni själva skapat och inte heller är det någon annans ansvar att göra det.
Vänligen dela tack och ge gärna lite feedback om du har tid
Andligt Uppvaknande med Diana Sjöbeck 