Lyhörd

Jag gillar ordet ”lyhörd” som för mig betyder att jag kan vara öppen för nya idéer men också att förstå vad personen jag talar med vill förmedla. Att aktivt lyssna på någon verkar vara väldigt svårt i dag. Min upplevelse är att människor lätt tappar fokus, blir distraherade av någonting annat och blir frånvarande när kommunikationen handlar om något som inte berör dem personligen. Men när jag pratar med dem, lyssnar på vad som ligger dem varmt om hjärtat då är det inga som helst problem för dem att ha fokus. Personligen tycker jag att det är väldigt oartigt om jag ständigt skulle pilla på min telefon, kolla sms, facebook och allting annat när jag har gäster. Det är inte konstigare nu, än det var förr i tiden innan mobilens intåg, när någon råkade ringa när jag hade gäster. Jag bad dem helt enkelt att återkomma eller att jag ringde upp när jag blev ledig. Självklart beror det på samtalets art, hur viktigt det är, för i dagsläget måste jag vara övertydlig med vad jag skriver och säger.

Vad jag menar med denna tanke är hur dåliga människor blivit på att aktivt lyssna på varandra. Sen ska vi inte glömma det där märkliga undret av att hålla sig till ämnet, för även den kommunikationsmetoden verkar vara förlegad. Om jag pratar om ex. päron är det ganska meningslöst att någon besvarar mig genom att tala om äpplen. Nästa gång kanske jag pratar om päron, för att vara artig och tillmötesgående, då är det ännu mer lönlöst att besvara mig genom att istället prata om apelsiner. Är det svårt att hålla sig till ämnet? Jag förstår inte detta fenomen och önskar att någon kunde förklara det för mig i så fall. Varför är det svårt att lyssna på någon annan i mer än fem minuter? Hur kan det komma sig att vissa personer klarar av att både lyssna, förstå och hjälpa andra oavbrutet i flera timmar utan att tappa fokus, bli distraherade av mobilen osv.? Om jag har något viktigt att berätta vill jag givetvis känna lite engagemang och intresse från den som lyssnar, det jag faktiskt själv ger. På något sätt ger det mig ingenting längre att lyssna på någon i timmar om enbart vad som sker i deras liv och att ca fem futtiga minuter läggs åt sidan för mig. Det är extremt sårande att höra och känna suckandet, det stressade jakandet och att ständigt bli avbruten av att personen känner ett oemotståndligt behov att göra någonting helt annat, när jag vill berätta något som är viktigt. Jag har ett arbete som består av att lyssna och lösa andras problem, min fritid ska inte enbart bestå av att göra samma sak. Jag längtar efter ett ömsesidigt flöde i kommunikationen. Skulle vara enormt trevligt och givande att ha någon att prata med rörande livets frågor och universums mysterier. Det skulle vara enormt befriande att släppa taget om andras problem och faktiskt kunna känna att någon genuint är intresserad att lyssna och hjälpa mig för en gångs skull. För konstigt nog är mitt liv långt ifrån perfekt och problemfritt.

Missuppfattningar sker för att människor inte orkar lyssna, de hör orden men förstår inte innebörden med orden. Det är ungefär som det klassiska exemplet där någon påpekar någons idiotiska beteende och personen blir uppretad och undrar ”VA!!! Varför kallar du mig idiot?!” Om jag vill att någon ska lyssna på mig, involverar det inte att vederbörande ska prata oavbrutet om sig själv och om allting annat. Samma sak gäller kommunikation i form av skrift. Jag förstår att även text kan vara en svårighet att förstå. Det är en utmaning att förstå innebörden med orden i en sammanhängande mening. Det innebär givetvis att komma underfund med det som faktiskt står i texten, utan att börja sväva i det blå och tolka någonting annat, utifrån sitt eget ego. Sen förstår jag att det finns människor som bara måste ifrågasätta minsta lilla mening, för att de redan vet allt, känner till allt och har upplevt allt som finns i livet. Förstå mig rätt nu, att ifrågasätta är en sund inställning till livet, kritiskt tänkande är en rättighet som få använder. Det finns många illusioner och absoluta sanningar som vi ständigt matas med att tro på. Men när ifrågasättandet endast görs på grund av att ifrågasätta för ifrågasättandets skull… då har den personen ingen vilja till att lära sig någonting nytt, förstå andras erfarenheter, upplevelser eller vara öppen för nya idéer. Jag är övertygad om att de fullkomligt älskar att skapa oändliga debatter för att ventilera sin intellektuella förträfflighet och mentala monologer de tränat på framför spegeln i timmar. Gärna då något samtalsämne som de vänt ut och in på i flera år och dissekerat till oigenkännlighet.  De kräver att jag ska förklara det som de inte vill förstå eller övertyga dem om att jag har rätt i det jag säger. Det är inte min avsikt, har aldrig varit min avsikt, att övertyga någon om någonting som jag personligen upplevt, genomlevt eller har kunskap i. Men jag antar att självutnämnda kritiker, enligt sig själva, är fullständigt perfekta människor som genomlevt otaliga liv i flertalet dimensioner och har därför rätten att hacka på alla oss andra.

Vänligen dela tack

© Diana Sjöbeck