Under större del av mitt liv har jag känt mig splittrad inombords, som om någonting hade gått sönder inom mig väldigt tidigt. Ett tungsinne och en känsla av tomhet var ständigt mina följeslagare genom livet och som jag oavbrutet försökte hålla på avstånd. Innerst inne förstod jag att någonting inom mig hade brustit och att det behövde sin uppmärksamhet. Detta sår växte sig starkare och starkare genom åren och blev till slut ett öppet sår som aldrig tycktes vilja läka. Tillvaron rullade på och allteftersom livet fortskred upplevde jag enbart de mörkare sidorna av livet. Jag vet inte hur många gånger jag bad om hjälp, sökte hjälp överallt för att kunna läka och gå vidare med mitt liv. Ingen hjälp fanns att få, ingen hjälp som jag kände var någon räddning för mitt mående. Ingen förstod eller ville inte förstå, många olika svar från en mängd olika människor. Då var jag tillbaka till ruta ett, mig själv och ingen annan. Jag började skriva mer intensivt, vilket jag alltid i och för sig hade gjort, för att få perspektiv på mina tankar och känslor.
En vacker dag kom brytningspunkten, jag började minnas händelser från min barndom. Det var små fragment här och där, utspridda kors och tvärs. Jag började titta lite närmare på dem för att förstå var de kom ifrån och varför jag hade förträngt dem från första början. Insikterna började rulla på och det var ingen vacker syn. För varje fragment som jag tog tillbaka, återupplevde jag många känslor inom mig från den perioden. För varje fragment som jag införlivade med mig blev jag tvungen att läka, ge den all den omsorg, uppmärksamhet och kärlek som den inte hade fått. En del fragment var lätta, andra var det inte och ibland tog det lång tid innan jag lyckades gå vidare. Normaliseringsprocessen är förödande och likvärdigt en hjärntvätt utöver dess like. Tänk hur lätt det är för abnorma beteenden och mönster att överföras till nästa generation. Sen väntar en livslång pina, om inte mönstret bryts, i form av fördomar och förolämpningar från människor som inte ens vill ta sig tiden att lära känna dig samt en allmän tröghet och tyngd inom alla livsområden.
Vad händer med en människa som under sin barndom inte fått kärleksfull beröring, uppmuntran, frihet att växa och utvecklas till den som den är ämnad att vara? Vad för sorts människa skapas, under barndomen, som ständigt bombarderas och matas med negativ energi och övergrepp i alla dess former? Vad händer med den lilla människan som under långa perioder har isolerats utan någon som helst stimulans? Varför? Det är frågor jag aldrig fick svar på, för att kunna förlåta, läka och gå vidare. Under väldigt långa perioder av min barndom upplevde jag aldrig harmoni och trygghet. Ibland kändes det som om jag höll på att förtäras inifrån av ett ständigt gnatande, anklagelser och brist på respekt som människa. Oavbrutet påmindes jag om att jag inte var önskvärd eller älskad. Ständigt påmindes jag om att jag inte var värd lika mycket som andra och att jag aldrig förtjänade någonting bra och bestående i mitt liv. Dessa erfarenheter bar jag med mig in i framtiden. Det var dessa verktyg som jag skapade mitt liv med. Jag vet att jag inte är ensam om dessa upplevelser men jag tänker inte heller bagatellisera mina erfarenheter. Ingen förtjänar kränkningar i sitt liv.
En del människor gav mig råd att ge upp, sluta tänka på det som varit och gå vidare med mitt liv. Lättare sagt än gjort eftersom det som är brutet måste läkas och då kvittar det när såret uppstod. Ingenting kan läkas med tiden om vi inte själva aktivt arbetar på att läka det. Vem vill egentligen leva ett liv utan att vara hel? Vem vill leva ett liv utan sin fulla potential? Vem vill leva med en lögn och låtsas vara något som de inte är innerst inne? Ingen, så varför ska jag nöja mig med hälften? Varför ska mitt förflutna överskugga mina framtida val eller stoppa mitt fullständiga livsflöde? Men det är alltid lättare att råda andra när de själva slipper följa dem. Om en del väljer att stoppa huvudet i sanden så är det deras val men det är inte mitt. Att ignorera sina sår kommer att fungera under en tid men i slutändan kommer de alltid upp till ytan, förr eller senare. En del väljer att äta mediciner för att dämpa symptomen men så länge orsakerna ignoreras kan de äta mediciner resten av sina liv. Jag är medveten om att, så länge jag har något inom mig som inte är kärleksfullt, kommer jag att fortsätta att dra till mig snarlika situationer, relationer och händelser. Detta är min sanning, i all enkelhet, och den står jag för.
Varje kärlekslöst ord och handling skapar en blockering i våra kroppar. Detta är en enormt viktig kunskap och ändå väljer vissa människor att göra precis tvärtom. Varje ord, handling, känsla och tanke bär på en speciell frekvens och när vi riktar dessa mot någon är det samma sak som ett fysiskt övergrepp. Om du t.ex. får en örfil kommer det att göra ont en kort stund men du kommer att minnas denna kränkning en lång tid. Om t.ex. någon säger något väldigt sårande kommer du att minnas och påverkas av detta under en lång tid. Som vuxen har jag verktyg och insikter att hantera dessa övergrepp men som barn har jag det inte. Att skaffa barn tar många som en personlig rättighet, men det är långt ifrån alla som bör bli föräldrar, enligt min mening. Idag känner jag avsmak för all form av förnedring, fördomar, mobbning, förtryck, ignorering och orättvisor. Detta har jag upplevt så många gånger under mitt liv i skolor, på arbetsplatser, av vissa familjemedlemmar och s.k. vänner, att det står mig upp i halsen. Dessa förolämpande gärningar uppstår inte okontrollerat som om de hade ett eget liv. De uppstår för att människor väljer att agera på det sättet.
Idag har jag kommit långt med mig själv och det är jag enormt stolt över. Har bara ett par steg till och sen är jag fri och kan äntligen känna mig fullkomlig. Kan fortfarande känna att en del fragment inte genljuder på samma våglängd som resten av mig men det är bara en tidsfråga innan även de kommer ikapp. Jag har valt att omvandla alla mina smärtsamma erfarenheter till det som idag inspirerar många andra. Jag har på egen hand lärt mig att ge av det som jag har saknat under mitt liv. Jag kan många gånger se de bakomliggande orsakerna till människors beteenden. Lidande är något som är fullständigt meningslöst och borde inte finnas. Allt har ett syfte, allt har en mening och bör därför behandlas med största respekt och kärlek. I ett kretslopp är alla beståndsdelar lika viktiga och ingen är mer värd än någon annan. Men trots all vår intelligens har vi svårt för att bemöta varandra med värdighet, kärlek och frid i våra hjärtan.
Vänligen dela och gilla sidan så att fler får möjlighet att ta del av dessa inspirerande och informativa artiklar.
© Diana Sjöbeck 2012/2015
Fragmented Soul
During the greater part of my life I have felt shattered inside, as if something had broken within me very early. A melancholy and a sense of emptiness was always my companion through life, and I tried continuously to keep it at a distance. Deep down, I knew that something inside me had been broken and that it needed my attention. This wound grew stronger and stronger over the years and eventually it became an open wound that never seemed to heal. Existence rolled on and as life progressed, I experienced only the darker sides of life. I do not know how many times I asked for help, sought help everywhere in order to heal and move on with my life. No help was found, no help that I knew was the salvation for me. No one understood or did not understand, I got many different answers from a variety of people. Then I was back to square one, myself and nobody else. I began to write more intensively, which I always have done, to get perspective on my thoughts and feelings.
One day the breaking point came, I began to remember events from my childhood. There were small fragments here and there, scattered here and there. I began to look more closely at them to understand where they came from and why I had repressed them from the beginning. The insights began to roll on and it was not a pretty sight. For each fragment which I took back, I re-experienced many emotions in me from that period. For each fragment which I incorporated within me, I had to heal, give it all the care, attention and love that it had not been given. Some fragments were easy, others were not, and sometimes it took a long time before I managed to move on. The normalization process is devastating and is equivalent to brainwashing beyond its like. Think how easy it is for abnormal behaviors and patterns to be transmitted to the next generation. After that a life long pain awaits you, unless the pattern is broken, in the form of prejudice and insults from people who do not even bother to take the time to get to know you.
What happens to a person who during the childhood did not receive loving touch, encouragement, freedom to grow and develop to the one it is meant to be? What kind of person is created in childhood, which is constantly bombarded and fed with negative energy and abused in all its forms? What happens to the little person who for long periods has been isolated without any stimulus? Why? These are questions I never received an answer to, to be able to forgive, heal and move on. Over very long period of my childhood experiences, I never felt harmony and security. Sometimes it felt as if I were being devoured from within by a constant nagging, accusations and lack of respect as a human being. Constantly I was reminded that I was not wanted or loved. Frequently I was reminded that I was not worthy as much as others and that I never deserved something good and lasting in my life. These experiences I carried with me into the future. It was these tools I created my life with. I know I am not alone in these experiences but I will not trivialize my experiences. No one deserves abuse in their lives.
Some people gave me the advice to give up, stop thinking about the past and move on with my life. Easier said than done, because that which is broken must be healed, and then it does not matter when the wound occurred. Nothing can heal with time unless we actively work to heal it. Who really wants to live a life without being whole? Who wants to live a life without their full potential? Who wants to live with a lie and pretend to be something they are not deep down? No, so why should I limit myself and be satisfied with one half of the whole? Why should my past overshadow my future choices or stop my entire life flow? But it is always easier to advise others when you yourself do not have to follow them. If some choose to bury their heads in the sand, it’s their choice but it’s not mine. Ignoring the wounds will work for a time but in the end, they always come to the surface sooner or later. Some choose to eat drugs to suppress the symptoms but as long as the causes are ignored, they can eat medications rest of their life. I am aware that, as long as I have something in me that is not loving, I will continue to attract similar situations, relationships and events. This is my truth, in all simplicity, and I stand by it.
Every unloving words and actions create a blockage in our bodies. This is a hugely important knowledge and yet certain people choose to do just the opposite. Every word, action, feeling and thought carries a specific frequency and when we direct them towards someone; it is the same thing as a physical assault. For example, get a slap in the face, it will hurt for a short while but you will remember this violation a long time. If someone says something very hurtful, you will remember and be affected by this for a long time. As an adult, I have tools and insights to address these abuses but as a child, I have not. Having children takes many as a personal right, but it is far from all that should be parents, in my opinion. Today I feel revulsion for all forms of humiliation, prejudice, bullying, oppression, ignoring and injustice. This I have experienced so many times in my life in schools, workplaces, certain family members and so-called Friends, it stands me up to here. These abusive acts do not occur uncontrollably as if they had a life of their own. They arise because people choose to act that way.
Today I have come a long way with myself and that I am enormously proud of. I have only a few steps left and then I will be totally free and can finally feel complete. I can still feel that some fragments do not resonate on the same wavelength as the rest of me, but it is only a question of time before they catch up. I have chosen to convert all of my painful experiences to what today inspires many others. I’ve single-handedly learned to give of that which I missed during my life. I can often see the underlying causes of human behavior. Suffering is something which is completely meaningless and should not exist. Everything has a purpose; everything has a meaning and should therefore be treated with respect and love. In a cycle, all components are equally important and no one is more worthy than another. But despite all our intelligence, we have difficult to treat each other with dignity, love and peace in our hearts.
© Diana Sjöbeck
Andligt Uppvaknande med Diana Sjöbeck 