Min personliga syn på balans och harmoni

”Villkorslös kärlek kräver ingenting tillbaka, den bara ÄR oavsett hur den blir bemött. Sann glädje är när flödet av att ge och få manifesteras utan girighet”

Hur skall vi uppnå balans och harmoni? Hur kan vi hela all den omoral, orättvisa och förtryck som finns överallt omkring oss? Svaret är nog lika komplicerat som antalet människor på jorden eller så är svaret så löjligt enkelt att ingen vågar yttra det. Alla bär vi på vår egen inre sanning och nycklar till vad det än må vara. Men oavsett anledningen till varför Du och Jag är här, är jag övertygad om att det handlar om att manifestera kärleken genom våra hjärtan medan vi lever här på Jorden. Det är våra känslor och hur vi ser på oss själva som avgör vilka tankar vi har och vad vi i slutändan manifesterar. Tankens skapande kraft, ett kraftfullt verktyg, som utan känslor av kärlek bara är ett redskap till Egot och vad det har lyckats skapa har vi redan sett och upplevt alltför ofta.

Det är svårt att mötas halvvägs när människor känner sig separerade ifrån varandra. Ja, det är en generalisering men det är poängen som är viktig. Varför lever vi, vad är vårt syfte, varför ser våra liv ut som det gör, varför drabbas vi av dåliga saker osv.? Jag vill vara den människan som lärt sig att visa hänsyn, ödmjukhet, kärlek och respekt för Jorden och alla dess invånare. Har fortfarande svårt för att se allt det dåliga som sker i världen utan att reagera, tänka eller känna någonting om det. Men dessa händelser i världen är bara en manifestation av tankar som inte är förankrade i känslan av kärlek. Jag förstår allt detta men mitt inre skriker av frustration över att samma saker återupprepas gång på gång och det blir bara värre. När skall vi någonsin lära oss att leva i balans och harmoni?

Vi har alla våra roller att spela i denna del av Universum. Ibland vet vi varför, ibland kastas vi omkring i glömskans ocean. Jag har alltid gått mot strömmen och följt min egen väg, för det är där jag har lärt mig mest. Min väg har inte alltid accepterats av andra men min inre röst har varit starkare och det är jag enormt tacksam för. Vägen har aldrig varit spikrak, den har varit kantad med taggiga snår men det har varit mitt val och ingen annans. Det jag har lärt mig är att, ta ansvar för mitt eget liv och konsekvenserna av mina val, och därför kan jag inte peka mitt finger åt någon annan. Det jag också har lärt mig är, att de materiella värdesakerna totalt tappat sin glans, eftersom det är de andliga visdomarna som jag tar med mig när jag väl åker hem igen.

Jag är alltid ärlig även om det uppfattas negativt av min omgivning. En del har beskrivit mig som brutalt ärlig vilket får mig att undra om de verkligen känner mig och lyssnar på vad jag försöker förmedla. Jag har träffat ett fåtal människor som verkligen vill missförstå allt jag säger. Personkemin stämmer inte helt enkelt eftersom jag vet att, när jag pratar med andra, uppstår inte dessa självvalda missförstånd, konflikter och provokationer som inte leder någonstans. Om det beror på dåligt självförtroende, avundsjuka eller någon annan brist hos dessa individer vet jag inte, och ärligt talat orkar jag inte bry mig heller. Jag har fått nog av att ta hand om andras negativa bagage som de själva inte vill se och projicerar på mig.

Min rika och breda livserfarenhet har gett mig perspektiv och inblick inom många områden i livet. Jag anser att ärlighet varar längst. Be mig inte om råd eller hjälp om du inte vill höra min åsikt eller min personliga sanning, vilket jag alltid är noga med att säga. Jag ger aldrig råd som jag själv inte är beredd att följa. Ärlighet kan göra ont, sanning kan göra ont men i slutändan så är det sanningen som hjälper oss att se oss själva för den vi är. Den som ständigt stryker dig medhårs hjälper dig inte att se dina begränsningar i vitögat. Vill du växa eller vill du krypa i stoftet? Det är faktiskt upp till dig. Jag förändras och växer hela tiden i den takt jag konfronteras med alla livets medgångar och motgångar.

Skvaller får mig att må illa och oavsett om det är positivt eller negativt. Jag vill ha rättigheten att själv kunna avgöra till vem eller vad jag vill dela med mig. Det är respektlöst att föra information vidare som gäller mig till någon annan. Ska det vara så svårt att förstå denna basala regel. Jag inbillar mig att vi alla föredrar att få höra det som sägs om oss personligen. De flesta har väldigt lätt för att klaga och kritisera någon annan, särskilt när personen inte är närvarande. Jag vet inte riktigt vad sånt beteende kallas, jag tror det heter att vara rakryggad (ironi) men jag är inte säker.

Själv har jag varit svältfödd på uppmuntran och bekräftelse under större delen av mitt liv. Det jag saknat ger jag helhjärtat till andra, när det behövs som mest och bäst, men jag ger det inte i tid och otid. Att stryka någons Ego medhårs är inte min grej. Falskt smicker ser jag snabbt igenom, jag säger ingenting men inombords gråter jag varje gång.

Jag vänder inte kappan efter vinden av rädsla för att göra fel. Det är av misstagen jag lärt mig som mest. Misstagen har omvandlats till erfarenheter och det är jag tacksam för. Ibland faller jag och förväntar mig en hjälpande hand som sällan eller aldrig kommer men min inre styrka har aldrig svikit mig. De gånger som det gått riktigt illa för mig är när jag ignorerat min intuition och följt andras råd som inte kommit från hjärtat. De mentala råden är oftast grundade i rädslor för framtiden och brukar sällan leda till något positivt.

Jag vill tro på allt som människor säger. Vill absolut inte fastna i någon form av misstänksamhet eller förväntan av att människor är oärliga. Har personligen träffat en hel del människor under min livstid, även så kallade vänner inräknat, som varit intresserade av mig och mina kunskaper så länge de har kunnat tjäna på detta personligen. Jag är definitivt inte inställsam och fiskar inte efter information, bara när det passar mig, för att manipulera och utnyttja andra för deras kunskap för att sedan göra om den till min. Jag vänder mig till inspirationskällan och låter den fylla mig med idéer och fantasi.

Jag måste inte heller konstant ifrågasätta saker och ting och skapa konflikter för att s.k. växa. Jag studerar och betraktar, släpper taget och går vidare. Det som är ”fel” för mig idag kan vara ”rätt” imorgon. Ingen har rätt att döma det jag står för mer än jag själv. Det kommer däremot alltid att finnas människor, som ger sig rätten att tycka och tänka, hur jag skall leva mitt liv, för att det skall passa in i deras lilla världsbild. Lev och låt leva, är kanske svaret, jag vet inte men det får duga så länge.

Vänligen dela tack

© Diana Sjöbeck 2008/2018